Är Det Bara Jag?

Det kanske bara är jag, men jag upplever att ett virus skadade något medmänskligt i världen.

Det verkade hända något med främlingar, kollegor, vänner och släktingar som påminner om både häxbränning, angiveristater och vuxenmobbning.

Dialogen blev polariserad och en mängd frågor uppstod som alla borde diskutera och utforska för det gemensamma goda, i en situation som verkade farlig för alla, och hur vi agerade kunde påverka varandras väl.

En provtryckning av vår gemensamma moral.Demokratiska grundprinciper om vår rätt till kroppen, offentlig miljö, att få närvara vid släktingars dödsbädd, vård, arbete, resor, information och integritet splittrades, och har ännu inte återuppstått.

En påminnelse om hur sköra våra rättigheter är.

Jag tror, liksom professor Mattias Desmet som skriver om det reella fenomenet ”masspsykos”, i krig och tyrannier, att medmänsklighet upprätthålls i dialog - man måste inte hålla med varandra, men man behöver ha tillräckligt med respekt, nyfikenhet och välvilja för att fortsätta prata, även med de som tror annorlunda.

Det kan ofta hetta till i en dialog om laddade ämnen, och jag märker att det är lätt att hamna i försvar eller framstå som att man tror att man är förmer på något sätt.

Mig själv inkluderad.

Och det är därför jag diskuterar.

Jag diskuterar för att jag är obekväm med hur världen verkar polariseras med följden att demokrati och medmänsklighet tar semester tillsammans, och både syster och far kan vända sig mot mor och bror.

Vän mot vän. Främling mot främling, och det sista har historiskt och i nutid lett till lynchning, krig och folkmord i sina yttersta former - något jag har arbetat med följderna av i femton år och tror, även om jag hoppas jag har fel, att vi i Sverige är lika omänskligt kapabla till om dialogen och demokratin får spåra tillräckligt långt och länge.

Något som hjälpt mig när det känns som att mycket står på spel, men ingen riktigt lyssnar på den andra är epistemisk flexibilitet – det är ett sätt att stanna lite längre i frågan, innan man bestämmer sig.

Inte för att vara neutral, utan för att inte bli låst.

Jag ställer tre frågor till mig själv när det börjar hetta till:

Om det den andra säger är sant – vad skulle det innebära?

Om det inte är sant – vad riskerar vi att missa?

Om vi inte kan veta vad som stämmer just nu – vad blir då viktigt att hålla fast vid ändå?

Det är inget magiskt.

Det gör mig inte klokare än någon annan, och jag lyckas ofta inte trots intentionen.

Men det har hjälpt mig att vara lite mer närvarande – och lite mindre reaktiv – i samtal som tragiskt ofta urartar till pajkastning, personangrepp och karaktärsmord.

Många är tysta, inte för att de håller med, utan för att det är obehagligt när någon man knappt känner går till personangrepp.

Än mer obehagligt med någon man räknade som sympatisk.

Jag påminner mig då om att de som går till angrepp ofta drivs av rättfärdighet eller ångest, och att det är mänskligt och att jag kan vara likadan.

Jag försöker ändå.

En av tjugo räcker för att ändra tonen säger vissa beteendepsykologer, och om det stämmer är det värt det. För mig.

Om du har bättre förslag, är jag idel öra.