Är det bara jag?

Det kanske bara är jag som tycker att vi som lever i Sverige behöver lämna pajkastning och polarisering och återgå till ett vuxet, konsekvensdrivet samhällskontrakt där gemensamma basfunktioner ägs och sköts långsiktigt, marknaden hålls inom tydliga ramar och alla nivåer tar ansvar.

Det är gott om polarisering, samtidigt som politiken verkar ha blivit en verklighetsfrånvänd och ansvarsbefriad bubbla med högt tonläge och lågt innehåll.

I stugorna frodas stress, utmattning i hälsa och ekonomi, ungdomar som väljer kriminalitet i brist på alternativ och en allmän oro för klimat, ekonomi och integration.Ohälsa, ensamhet, parallella skolspår med varierande kvalitet borgar för framtida otrygghet. Hur AI påverkar arbetsmarknaden och folkbildningen är oklart. Överblicken och handbromsen bortom överfyllda fängelser lyser med sin frånvaro. Hallå: det hänger ihop.

Blindfläckarna är rikliga, rätten till boende har blandats ihop med spekulation i boende. Den som “äger” sin bostad äger ofta ett lån. Banken äger huset tills sista kronan är betald. Pengar är idag till stor del digitala. Banker tjänar på ränta och avgifter. Vid kortköp dras en procentsats från handlaren; många vanliga betalningar har ingen procent alls. Lönsamt, och med stor insyn i människors vardag. För bankerna.

Pensionen gled från gemensam trygghet till privata produkter som kräver avancerade val av dem som har minst marginaler. Människor i nöd har tagits emot och många lämnats i ett vakuum som föder misär, inte gemenskap. Det som kallas främlingsfientlighet är ofta en missriktad misärfientlighet.

Riktningen behöver ett namn: Hållbar Human Realism. Räkna konsekvenser. Sätt ord på vad som ska värnas. Fråga vem som tänker betala när något går fel. Sluta blunda och sluta måla svartvita svar på regnbågsfrågor.

Ansvar måste löpa genom hela kedjan: individ, familj, civilsamhälle, kommun, stat. En tydlig axel för ansvarighet som håller när det blåser. Det räcker att en på tjugo lever på hålen i systemen för att tilliten ska börja läcka. Då tänker jag inte på socialbidrag utan skatteflykt i storbolag och skogsavverkning. Pensionsfondernas exponering mot industriprojekt som Northvolt innebär hög teknisk och politisk risk samtidigt som ungdomar saknar jobb. Vi verkar ha släppt tanken om ett hållbart samhälle där pengar inte får avgöra.

Det som håller ett samhälle stabilt i kärva tider är energinät, järnväg, vård, skola, civilförsvar, digital infrastruktur. Sådant kräver drift som överlever mandatperioder, kvartalsrapporter och luddigt utländskt inflytande och ägande.

Marknaden är ett verktyg utan moral, ändå privatiserar vi med effektivitet som ledstjärna. Där marknaden levererar bäst ska den upphandlas hårt och mätbart. I stället för att fastna i elbilar och laddstolpar för övre medelklassen – bygg järnväg och fungerande kollektivtrafik så att alla kan röra sig fritt. Vår gemensamma natur har blivit en lobbyfråga om ”rätten” att avverka uråldrig skog och luckra upp strandrätten. I en demokrati är uppdraget tydligt: den ska tjäna oss alla och vara mätbar.

Ambition får plats i gemensam välfärd. Den som bygger lyx ska kunna göra det och återgälda med skatt. Enkelt och rimligt. Gemensamt samhällsansvar. Här har vi släppt tyglarna och låtit miljardhästarna springa friare än hela övriga Europa.

Folkhemmet var en ritning för att hålla ihop olikheter och skapa ett välstånd där trygghet, säkerhet och gemenskap i olikheter byggdes in i lagar och åtgärder. Ett övergripande mål. Ritningen kan uppdateras. Ambitionen står fast: man kan bygga system där det lönar sig att bidra, där vägar in finns, där den som faller får en väg upp. Rätt till boende, vård, utbildning och trygghet paras med krav på deltagande. Frihet växer när var och en bär något som är större än den egna nyttan. Den ekonomiska polariseringen får inte bli så skev att den börjar skapa misär. Som nu.

En del i återställningen kan vara att vi pratar högt om vad som ska vara privat och vad som ska vara offentligt, och varför, utan att fastna i pajkastning om ”höger” och ”vänster”. Sätt spelregler som överlever maktskiften. Bygg tillbaka den lokala väven: föreningar, mentorer, praktikplatser, språkvägar, vuxennärvaro runt skolor och fritid. Folkhögskolor. Minska ekonomisk bostadssegregation. Kräv utvärdering av tjänstemannabeslut.

Försvaret är en gemensam sak. Inte en dialog med stormakter bakom dörrar. Det kräver en öppen samtalston om vad som ägs, vad som ska skyddas och med vilka medel. Nationell säkerhet bygger på informerad, involverad och beredd allmänhet. De politiker som ror får inte kasta åror, principer och vänner överbord när de sluter pakter som gör lappkast på hundratals år av fred.

Det kan vara naivt men polarisering och splittring verkar föda polarisering och splittring. Samarbete och ansvar föder framtid. Tonen behöver bli vuxen och mätbar. I styrelserummet, fikarummet, runt middagsbordet och i det digitala flödet.

Tre frågor räcker som start: Vad ska ägas gemensamt? Vad ska marknaden leverera under tydliga ramar? Vilket personligt ansvar har var och en av oss?

Det behöver inte kallas folkhem. Det kan kallas ett fungerande hem. För alla. I Sverige. Just nu.

Om detta på något sätt berörde dig dela gärna. Kommentera.