El-Oligarker & Säkerhetsrisker

Sverige avreglerade elmarknaden 1996. Argumentet var att konkurrens skulle pressa priser och ge konsumenter valfrihet.

Stamnätet blev kvar i statliga Svenska kraftnät, medan kommuner och landsting sålde många lokala energibolag.

Resultatet blev en blandning av statliga, kommunala och privata ägare, med elhandel på marknad och nät i reglerade monopol.

Det var en del av en internationell privatiseringstrend ledd av en målmedveten grupp från Chicago School of Economics, där så många statsresurser som möjligt söktes föras över i privat ägo.

I det forna Sovjet skapade chockprivatiseringarna på 1990-talet en liten grupp oligarker som tog kontroll över naturresurser och industri, medan stora delar av befolkningen förlorade ekonomisk trygghet.

I Storbritannien ledde Thatchers privatiseringar av energi, transport och bostäder till att kapital koncentrerades hos investerare, medan arbetarklassen i många fall fick sämre service och ökade kostnader.

Här var privatiseringarna mindre dramatiska men följde samma logik. När statens ägande minskade och elmarknaden avreglerades öppnades sektorn för privata och internationella aktörer.

Vinsterna koncentrerades till bolag och ägare, medan hushåll och småföretag fick bära riskerna i form av prissvängningar.

På systemnivå har detta bidragit till en utveckling där kapital och inflytande koncentreras till ett fåtal stora bolag, medan konsumenter och samhälle tappat kontroll.

Detta är Sveriges egen variant av oligarki.

Såldes bolagen med vinst eller förlust?

Många kommunala försäljningar gav kortfristiga intäkter men innebar förlorade framtida kassaflöden.

Exempel: Stockholms kommun sålde sin andel i Birka Energi till Fortum 2001–2002 för cirka 14,5 miljarder kronor. Vid den tidpunkten var detta en betydande engångsinkomst, men dagens Ellevio (den tidigare verksamheten) genererar miljardvinster – vilket visar att staden avstod från långsiktiga intäkter för en kortsiktig vinst.

Vinsterna hos privata ägare – Ellevio som exempel

Ellevio är ett av Sveriges största elnätsbolag, ägt av pensionsfonder och utländska investerare.

Bildades 2015 då Fortum sålde sin svenska nätverksamhet till valutafonder och AP-fonder (OMERS Infrastructure, AP3, Folksam och AP1).2024: Omsättning 8,3 miljarder kr, rörelseresultat 2,5 miljarder kr. Trots underskott efter finansiella poster gjordes koncernbidrag på drygt 200 miljoner kr, vilket innebär att värde flyttas ur Sverige.

Staten hade, om den varit ägare, kunnat ta del av samma rörelseresultat som utdelning. I stället har avkastningen tillfallit privata och utländska ägare. Idag, tio år efter privatiseringen, uteblir omkring två miljarder kronor om året ur statskassan, pengar som istället går som vinster till privata och ofta utländska ägare.

De långsiktiga vinsterna motsvarar eller överstiger redan de 14–20 miljarder kronor som Stockholm fick som engångsintäkt vid försäljningen. För varje svenskt hushåll innebär det ungefär 400 kronor om året som inte längre går till gemensamma intäkter utan till privata fickor.

Priseffekter för hushållSverige: ~€0,235/kWh H2 2024 (strax under EU-snittet €0,287).

Frankrike (statligt EDF): ~€0,29/kWh, men priserna hålls nere genom statliga ingrepp.

Storbritannien (helt privatiserat): ~€0,30–0,32/kWh, alltså högre än Sverige.

Norge (statligt dominerat): bland de lägsta i EU, även utan stöd.

Investeringar – av vem?

Det är viktigt att skilja på investeringar i produktion och i nät:

Produktionen (vatten, kärnkraft, vind) domineras av statliga Vattenfall samt kommunala/kooperativa aktörer som Fortum och lokala energibolag. Privata kapitalbolag har hittills inte drivit produktion i någon större skala.

Nätet (distributionsnäten) har sett omfattande investeringar, men dessa finansieras av konsumenternas nätavgifter, inte av statligt kapital.

Avkastningsnivån har periodvis varit så hög att Energimarknadsinspektionen behövt strama åt regelverket.

Så: investeringarna betalas av elkunderna, medan vinsterna tillfaller ägarna.

Säkerhetsdimensionen

Privatiseringen har även konsekvenser för totalförsvaret:

Statligt ägande ger direkt kontroll vid kris eller krig.

Privat och särskilt utländskt ägande innebär beroende av avtal och samverkan – fungerande i fredstid, men osäkert i extrema lägen.

I händelse av kris eller krig kan avgörande beslut om driften hamna hos ägare utan lojalitet till Sverige. Det innebär en ökad strategisk sårbarhet.

Slutbetyg

Konsumenter har fått valfrihet och priser något under EU-snittet.Staten och kommunerna har förlorat långsiktiga intäkter på försäljningarna, särskilt i fallet Birka/Ellevio, där vi fick cirka 14,5 miljarder kr men avstod från återkommande vinster i miljardklassen.

De ”omfattande investeringar” som ofta lyfts fram är kundfinansierade och har givit ägarna stabil avkastning.

Säkerhetsmässigt har Sverige blivit mer sårbart, med kritisk infrastruktur i privat och utländsk regi.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att privatiseringen i backspegeln framstår som en kortsiktig intäkt för stat och kommuner, men en långsiktig vinstaffär för privata ägare.

Jämfört med statligt dominerade länder som Norge och Frankrike har Sverige tappat både direkt kontroll och intäktsflöden, utan att konsumenterna fått tydligt lägre priser som kompensation.

Resultatet är ökad ekonomisk polarisering, en tydlig oligarki och en stärkt säkerhetsrisk.

Målet med texten är att stimulera en medveten demokrati, genom personligt ansvar.

Ansvar för de som driver igenom beslut som påverkar hela vårt land och alla i det.

Ansvar för dig och mig att förhindra fler sådana beslut. 

Frågan vi står inför är "vem".

vem bygger folkhemmet, 

vem äger folkhemmet

vem tar hem vinsten på ”folkhemmet”?