Föräldraskap är på livstid!

Jag är ingen expert på föräldraskap och har bara min egen barndom, men jag möter dagligen många som står vid livets olika vägskäl och behöver verktyg för att välja vilken riktning de kan må bäst av, och undrar varför de hamnat just där.

Även om jag inte är en förespråkare för att leta “svar” i barndomen så skulle jag ljuga om jag sa att den saknar betydelse. Det är en balans. För när en förälder faller sönder är det oftast ett eller fler barn som drabbas, oavsett ålder. Och det behöver inte vara så.

Att ”lyckas” vara förälder handlar mer om närvaro och ödmjukhet inför att det är komplext. Man är inte garanterad ”goda” resultat bara för att man vänt ut och in på sig själv. Livet har många lager. Utmaningar och otur kan drabba alla, oavsett socioekonomisk status, även om just socioekonomisk status ofta är en av de förutsättningar som kan kräva orimliga insatser av en förälder.

När en förälder är psykiskt oförmögen

När en förälder är psykiskt oförmögen att hantera någon del av livet börjar många barn bära på en oro de inte kan sätta ord på. De kan se en mamma som inte orkar gå upp. En pappa som blir tyst och frånvarande. En vuxen som slutar vara vuxen.

Ett barn har inget annat val än att klara sig själv på olika sätt, genom att försöka rädda familjen, dra sig undan, bli rebell eller något annat. Det går att kompensera genom att vara uppriktig.

När en förälder hamnar i fängelse

En förälder kan hamna i fängelse. Då förlorar barnet inte bara en vårdnadshavare, utan en plats i en berättelse.

Vem är jag när den som gett mig livet är inlåst. Vad säger jag i skolan. Vad säger jag till mig själv.

Man måste uppfinna sin historia själv, utan en närvarande föräldraspegel. Detta kan vara samma sak när en förälder arbetar långa perioder borta från hemmet. Föräldraskap verkar i mångt och mycket handla om närvaro.

När en förälder blir som ett barn

En förälder kan bli som ett barn. Kräva, kväva, ropa efter hjälp på sätt som aldrig tar slut. Ett barn kan bindas fast i ett ansvar som inte är deras, som liten eller längre fram. Barn skall inte behöva föräldra sina föräldrar.

När föräldrar skiljer sig

När en förälder lämnar den andra, och oftast är det mannen som går, kan det skapa osäkerheter som aldrig helt försvinner. Ett barn kan undra resten av livet om det var deras fel. Om de var mindre värda än den nya familjen. Om kärlek alltid är villkorad.

Likheterna är smärtsamma mellan detta och när en förälder inte kan ta sig loss från självmedicinering eller förlorar hoppet och väljer döden som utväg.

Barnet står kvar med samma frågor: Varför räckte inte jag. Varför valde du inte mig. Det kan bli en skugga som följer en stor del av livet. Prata aldrig illa om den andra föräldern.

När hemmet präglas av konflikt och våld

Barn som växer upp i konflikter, oro och våld lär sig att skydda eller gå till motattack. De kan bli rebeller, alltid redo att slåss. Eller så söker de sig som vuxna till liknande relationer, som om det finns en hemlig plan att äntligen lösa det som gick sönder i barndomen.

Det är inte ”självdestruktivt”, jag tror inte på det begreppet. Det är ofta en önskan om att finna det goda bortom det som gjorde ont.

Mönstren är många. Men ursprunget är samma: barnet lärde sig att kärlek kan vara farlig.

Övergrepp

Jag önskar att övergrepp var ett sällsynt undantag som inte behöver tas hänsyn till. Jag kanske möter fler som varit med om detta som terapeut än vad som är snittet, men det är en av de upplevelser som kan ändra riktning och livsresa mer än att fly från krig.

Många gånger är det styvföräldrar, grannar och släkt, men även en förälder. Sker det i puberteten kan det vara skolkamrater.

Normalisering och brist på dialog om vad som är fel gör det möjligt. Förövaren kommer undan av olika anledningar och ställs aldrig inför rätta. Rädsla, skam, naivitet och i vissa fall omtanke skapar livslånga mönster som inte är gynnsamma. Man skyddar föräldrarna för att man tror att de inte skulle klara att få reda på det.

När ska en förälder be om ursäkt?

Barn märker när något gått fel. Att låtsas som ingenting lär dem att ansvar kan undvikas. En ursäkt från en förälder är inte ett nederlag, det är en förebild.

Men en ursäkt får aldrig bli barnets börda:

”förlåt, jag är en dålig mamma” gör barnet till tröstare.

Det kan räcka att säga:

”Jag blev arg. Det var inte bra. Jag vill göra bättre nästa gång.”

Får en förälder vara sårbar?

Barn behöver förstå att föräldrar är människor, men de ska inte bära vuxnas hopplöshet.

Att säga ”jag är trött idag” kan vara sunt.

Att säga ”jag orkar inte leva” kan krossa ett barn.

Balansen mellan närhet och ansvar är tunn, och avgörande. Detta är föräldraskapets kärna.

Vad kan du lova?

Vissa föräldrar säger: ”oroa dig inte, allt kommer bli bra.” Men ingen kan lova det. Inte om livet, inte om framtiden.Det enda som kan lovas är:

• jag gör mitt bästa
• jag finns kvar så länge jag andas

Allt annat är osanning, och barn vet när man ljuger, även om man menar väl.

Tiden kommer inte tillbaka

När mina barn var små fick jag höra: ”passa på att uppleva dem nu när de är små, de växer upp fortare än du tror.”

Jag hörde och tyckte att jag lyssnat och agerat, och när de stod där som vuxna kändes det ändå nästan som en depression över varje minut jag inte varit ännu mer närvarande.

När jag och min fru pratar om det får vi påminna varandra om att det inte var en dans på rosor med tid att lukta på dem heller.

Föräldraskap är på många sätt en oförberedd, konstant förändring där man hela tiden gör sitt bästa utan att veta exakt vad det kan vara.

Föräldraskap är inte en roll. Det är en rad relationer:

• Relationen till spädbarnet
• Relationen till barnet som lär sig prata
• Relationen när gränser testas
• Relationen när förskolan introducerar andras barn och regler
• Relationen när klassrummet blir en arena för tävling och jämförelse
• Relationen när barnet upptäcker kön, kroppen, utseende och attraktion
• Relationen när paddan och telefonen öppnar porten till både himmel och helvete
• Relationen när en ung vuxen behöver slå sig fri och bli självständig
• Relationen när ett självständigt vuxet barn kommer tillbaka i nya roller
• Osv ad infinitum

Varje fas är en ny relation. Att vara förälder är att förlora och återuppfinna relationen gång på gång. Även att vara barn.

När föräldrar åldras

En av de svåraste uppgifterna i livet kan vara att se sina egna föräldrar glida in i det som hör ålderdom till. Inte bara för att de blir som barn igen, utan för att detta påminner om att livet tar slut, att allting är tillfälligt.

När min far började gå in i dimman blev jag brutalt påmind om hur mycket han hade betytt för mig. Som förebild. Som karta. Så där ska det bli när jag blir stor. Plötsligt gick det inte längre att luta sig mot samma karta. När han inte längre kunde ta hand om sig själv fick jag börja bygga om den, och i den ombyggnaden låg både sorg och insikt: föräldraskap tar aldrig slut, det byter bara riktning.

Vad vi aldrig valde

Jag brukar säga både till barn och vuxna som är frustrerade över någon aspekt av detta: ingen av oss valde att födas till våra föräldrar. Ingen av oss valde hudfärg, kön, tidsålder, klass, land, krig eller fred, demokrati eller tyranni, religion eller sekularism. Inte formen på vår näsa.

Det vi kan göra är det bästa av de förutsättningar vi har. När vi misslyckas kan vi konstatera det, säga vad vi hade hoppats på, och prova igen.

Vi kan komma ihåg att vara föräldrar så länge vi kommer ihåg vilka vi är. Och vi kan respektera att våra barn inte valde oss, lika lite som vi valde våra föräldrar. Eller våra barn.

Vad vi lär vidare

Kom ihåg att du alltid är en förebild, vare sig du vill eller inte. Barn lyssnar inte så mycket på vad du säger, de tittar på vad du gör.

Om du vänder ut och in på dig själv för att alla andra ska må bra, så lär du ditt barn att vända ut och in på sig själv.

Om du lär ditt barn att du förtjänar att må bra även om andra mår dåligt, så lär du det att stå upp för sig själv. Oavsett vilket skapar allt du gör en del av en karta.

Många hänvisar till ACE-studien (Adverse Childhood Experiences) som visar hur vissa av barndomens svårigheter som våld, skilsmässa och ekonomisk utsatthet kan följa oss genom livet. Det stämmer som statistik på gruppnivå, men aldrig på individnivå. Inga studier kan säga något om dig eller ditt barn. Livet är komplext.

Många barn som möter svårigheter växer sig starkare. De lär sig uthållighet, de lär sig se, de lär sig känna. Vuxenlivet är längre än barndomen, och evolutionen rymmer en märklig balans, många blir bättre föräldrar inte trots att de hade sämre föräldrar, utan därför.

Min pappa är ett exempel. Hans far slog honom med ridpiska för varje misstag från fem års ålder. Detta berättade han för oss när vi var små. Han sa att han lovat sig själv att aldrig någonsin slå oss, och han gjorde det aldrig. Hans öppenhet var hans terapi och vår lärdom. Han var en fantastisk far, på sina sätt, för det finns ingen norm.

Att göra sitt bästa

I slutändan kan vi bara göra vårt bästa. I alla lägen.

Lära oss. Ta ansvar. Vara sårbara. Vara modiga. Att våga be om hjälp och inte vara för stolta för att ta emot den. Göra nytt, göra bättre.

Kom ihåg att förutsättningarna ändrar sig hela tiden. Alla förutsättningar.Var vaken. Håll ögonen på vägen. Stanna och lukta på blommorna.

Minimera den tid du lägger på skam, skuld, irritation och ångrande, de visar vad du behöver åtgärda. Sedan har de fyllt sin funktion och kräver handling.

Du är mer än unik

Kom ihåg det. Det finns bara du i hela galaxen som lever just ditt liv, med dina erfarenheter och dina möjligheter.

Du kan inte ändra det förflutna eller ställa misstag tillrätta, men du kan göra rätt nu och framöver, genom att vara närvarande, ödmjuk, sårbar, ansvarstagande och bidra till goda minnen, skratt, en delad måltid eller upplevelse och stöd när det behövs.

Tiden kommer inte tillbaka, det gäller även nu. Det är okej att det blir fel, det kallas att vara mänsklig. Så länge vi lär oss och söker göra bästa möjliga, nu. 

Vad tänker du om detta?