Fuck Kulturkanon!

Om du tänker dig människor som flockdjur, som samlas för att fälla en mammut, odla en blomma eller sjunga en sång, så har du nyckeln till hur vi överlever och kommunicerar. Genom att uttrycka vår situation, vår längtan, vår sorg och vår nyfikenhet genom ord, dans, poesi, konst och musik.

Genom svart humor som bär oss genom omöjligt lidande och håller oss under armarna när broräcket frestar oss. Genom bitande satir som hjälper oss att se och skratta åt det tragiska och dråpliga när kejsaren har nya kläder. Eller bara en historia om kejsarens nya kläder som lär oss se det nakna.

Om vi delar en mammut eller odlar en blomma förstår vi att den har ett bäst-före-datum. Gårdagens buffel som mättade och doftade aptitligt kan göra oss magsjuka och stinka ner grottan på nolltid.

En blomma är vackrast när den blommar, och det gör den bara en kort stund, beroende på väder, vind och vatten. Träden växer mer en god säsong och mindre i torka. Det syns på årsringarna. Det är samma med kultur. Det är i stunden. I minuten. Gårdagens skratt kan klinga falskt nästa morgon.

Vid hoven hade monarkerna en narr, för att kunna får reda på hur folket egentligen mådde. Narren tog inga instruktioner om vad den fick säga, och riskerade livet konstant. Som ett andningshål. Kultur är en gemensam skapelse och en pågående reflektion av samhället här och nu, och förändras i samma sekund som något förändras, skaver eller förenar.

Kultur kommer från latinets bearbetning eller odling, och Cicero kallade det för själens odling. Ett kanon är motsatsen. Det är när en grupp av människor vid en viss tidpunkt får för sig att man kan göra anspråk på framtidens normer genom att definiera dem bakåt i tiden, som redan har förändrats.

En förmäten förhoppning om att få bestämma över andning, skratt, tårar, återhämtning och inspiration, oavsett vad tiderna kräver eller människorna vill. Själarna i de som har behov att uttrycka sig.

Kultur är det som kommer ut när livet kommer in. Om det luktar beror det på vad som just hänt.

När någon vill bestämma över det obestämbara kan man ana en verklighetsfrämmande bubbla av hybris och rättrådigt självutnämnd överlägsenhet. Supremacy. Entitlement. Hierarchy. Dominance. Det är sånt kultur slår hål på. Därför är äkta kultur farligt för den som vill bestämma över någon annan.

Det har alltid funnits de som inte låter sig tystas. Narrar, poeter, musiker...

Magnus Uggla ropar: ”Jag skiter i allt, men det skiter jag i!”
Albert Camus viskar: ”Var så fri att din existens blir en revolt.”
Janis Joplin insisterar: ”Kompromissa aldrig bort dig själv. Du är allt du har.”
Och Cornelis frågar envist: ”Somliga går i trasiga skor, säg vad beror det på?”

Jag sätter hoppet till den levande kulturen. Skrattet som inte kan beordras, sången som inte kan kvävas, sorgen som söker sin egen väg.

Likvakor över svunna tider har sin plats när de lär oss se framtidens faror i skenet av förlorade slag. En inventering av vad kultur är kan i sig vara en uppfriskande utflykt i åsikters subjektiva bräcklighet.

Så länge kulturen andas, andas vi. Heja Kulturkanon! Fuck Kulturkanon!