I Baksmällans Backspegel

I baksmällans backspegel – Vad hade vi, och varför sålde vi det?

Nej, tänker du. Inte mer politik. Jag har semester. Det har välfärden också. Scrolla vidare. Eller begrunda.

Det finns stunder i historien då vi borde ha ställt oss upp och sagt: “Vänta nu – vad gör vi?” Men vi gjorde inte det. Istället klappade vi oss själva på axeln för att ha moderniserat, effektiviserat och anpassat oss till marknaden. Och först nu – i baksmällans backspegel – börjar konturerna av det vi förlorade att framträda.

Vi hade världens mest jämlika bostadsmarknad. Statliga hyresrätter som byggdes för att människor skulle ha någonstans att bo – inte för att generera aktieutdelning. Vi hade ett elsystem som levererade stabilitet till låga priser, oavsett väder. Vi hade ett Postverk som nådde alla, ett Televerk som band samman landet, ett SJ där tågtrafiken fungerade. Lika vård för alla.

Och vi sålde det.

Det började inte med någon slump. Det började med en doktrin.

När Carl Bildt tillträdde som statsminister 1991 inleddes en era av avreglering och privatisering som saknade motstycke i svensk historia. Det står i klartext på engelska Wikipedia:

“Economic reforms were enacted, including voucher schools, liberalizing markets for telecommunications and energy, privatizing publicly owned companies and health care, contributing to substantially liberalizing the Swedish economy.”

Vi sålde Telia. Vi styckade SJ. Vi öppnade elmarknaden för spekulation. Vi släppte taximarknaden fri. Vi kallade det frihet – för vem?

Idag betalar vi priset i form av skenande elräkningar, bostadsbrist, privatiserade vårdköer och en känsla av att någon tog ifrån oss ett samhälle som en gång var byggt för alla.

Och medan vi ändå var i farten – sålde vi neutraliteten också

Vi gick från alliansfrihet till militärövningar med NATO, till värdlandsavtal, till medlemskap. Och när debatten om spektakulärt farliga vapen på svensk mark blossade upp, möttes den inte av folkligt motstånd – utan av ett axelryckande. Inget av detta har vi röstat om. Inget av detta har vi diskuterat som om det vore ödesfrågor.

Vem beslutade egentligen att vi skulle avstå från neutralitet, upplösa våra tidigare försvarsallianser, och lämna framtida beslut om vilka vapen vi tillåter på svensk mark i andras händer?

När blev det logiskt att privatisera både tryggheten, infrastrukturen och säkerhetspolitiken – som om dessa vore vilket bolag som helst?

Det är inte försent att fråga

Vi kanske inte kan vrida klockan tillbaka. Men vi kan kräva ansvar. Vi kan räkna om vad det kostat oss – i förlorad tillit, försämrad beredskap och urholkad gemenskap.

Vi kan också säga: nog nu. Inga fler “reformer” som säljer ut det gemensamma till förmån för tillfälliga balansräkningar. Oavsett politisk flagga.

Vi behöver en ny sorts realism – en som sätter människors trygghet före doktrin. En som förstår att ett land inte bara är ekonomi. Det är ett hem.

Hur vill du ha ditt hem?

Dela gärna om du tror någon du känner bryr sig.