Kan vi prata om ansvar!

Många verkar fastna i politiska etiketter. Fri marknad. Stark stat. Höger. Vänster. Liberalism. Socialism. Nationalism. Som om våra möjligheter till ett värdigt liv handlar om vilken ism vi bär på rockslaget. 

Jag tror vår framtid avgörs i en enklare och kanske obekväm fråga: vem bär ansvar när människor skadas, när system går sönder, när vissa tjänar pengar på att andra tar smällen. Jag pratar strukturell realism.

Både företagande och stat kan bära civilisation. Båda kan urarta. Avgörandet för mig sitter i ansvarskedjan.

När ansvar går att flytta, fördröja, gömma i avtal, eller spä ut i “ingen visste”, då får vi ett samhälle som ser välorganiserat och vinstdrivande ut men som i praktiken exporterar kostnader till allmänhetens kroppar, natur och framtid.

Skadlig bröstmjölksersättning som marknadsförs i miljöer där rent vatten inte är en självklarhet. Läkemedel som först ses som modernitet och trygghet, och sedan har lämnat livslånga skador efter sig. Giftiga material som byggt våra hus och samtidigt ätit upp våra lungor. Bly i bensin, asbest i väggar, kemikalier som länge varit “helt okej” tills de plötsligt inte är det längre. Mat som optimeras för att säljas, inte för att människor ska må bra, och en fetmaepidemi som sedan moraliseras som om den uppstått ur karaktärsbrist istället för affärslogik. Diagnoser som flyter i kanterna och blir marknader, där oro kan säljas som omsorg och livslång medicinering med skattemedel av psykiska diagnoser som saknar vetenskaplig grund (japp), från barndom. Klirr i kassan. 

Det är en strukturfråga. När vinsten är privat och kostnaden är diffus blir skadan ofta större än den behöver vara. Inte för att alla involverade är samvetslösa, utan för att system som saknar ansvar i praktiken tenderar att belöna dem som är bäst på att undvika konsekvenserna. Och många som åker räkmacka av bara farten och därför inte ifrågasätter.

Vi kan i krigsrasslande nuläge behöva prata nyktert om Privatisering som en fråga om ansvar och robusthet.När skola, vård, el, järnväg och andra samhällsbärande funktioner drivs som marknader ändras logiken. Fokus flyttas mot kvartal, konkurrens, upphandlingar, ägarbyten, varumärken, sekretess, juridik.

I fredstid kan det se effektivt ut, åtminstone på pappret.I kris och krigstid blir denna konstruktion en sårbarhet. Ett öppet mål. Dumdristigt. 

Kritisk infrastruktur är inte bara en tjänst som skall förmedlas mot ersättning. Det är vår ryggrad. Det är vår säkerhet. Det är förmågan att hålla ihop när något slås ut.

I ett kritiskt läge vill du veta vem som tar ansvar när elen inte levererar. Vem som har mandat att prioritera.

Vem som har lager, redundans, personal och är krisförberedd. Vem som svarar när systemet inte fungerar och det inte finns tid för upphandling, förhandling eller juridiskt rundspel.

Vem som kan fatta beslut som inte är lönsamma men nödvändiga. Nu. Nyss.

Jag vill veta om det är otänkbart eller orimligt att ha en ansvarskedja som inte går att förhandla bort. För privata aktörer och för tjänstemän. 

Ett samhälle kan i praktiken vara beroende av aktörer som inte är förberedda för att bära ansvar i en kris. Vi kan bli ett öppet mål för bomber och sabotage, men också för kollaps genom inre friktion.

Försvaret av ett samhälle börjar inte vid gränsen. Det ligger i hur vi bygger infrastrukturen för vår gemensamma vardag.

När jag gjorde militärtjänst var mottot “bäst förberedd vinner”. Det jag efterlyser är inte mer ideologi, utan en dialog om säkerhet och ansvar. Beredskap.

När någon vill tjäna pengar privat eller fatta ideologiska beslut om något som bär vår säkerhet, barns framtid, sjukvård, el, transport eller skola, måste vi kunna ställa samma frågor varje gång, utan partifärg.

Vem bär ansvaret när det går fel i praktiken.

Vem tar kostnaden när skadan uppstår.

Vem har makt och ryggrad att säga stopp när det behövs.

I ett samhälle där politiker agerar oinformerat, lobbypåverkat eller orealistiskt i beslut om grundstruktur, och nyckelfaktorer privatiserats bortom säkerhet blir medborgaren, du och jag, kvar med notan.

Det här är inte en diskussion om marknad eller stat. Det är en diskussion om vi vill leva i ett system där människor i avgörande positioner, oavsett om det är inom politik eller näringsliv, ska slippa bära konsekvenser för tredje part. Som kan vara dig och mig. Eller någon vi bryr oss om. 

En trygg nation byggs långsiktigt kring en vision som klarar att anpassa sig efter omvärldens snabbt ändrande förutsättningar.

Det kräver informerade politiker och företagare med nationens långsiktiga bästa för ögonen utöver personliga ambitioner.

Det kräver informerade och engagerade medborgare i alla skikt, oavsett bakgrund, arv och ideologi, som är beredda att föra en dialog om ett grundkontrakt över åsiktsgränser. Dina tankar välkommas.

Om du delar och kommenterar bidrar du till dialogen.

Häng på, det är fritt, liksom Sverige. Än så länge. En demokrati upphör i samma sekund som ingen bryr sig. Se dig omkring, Nu.