När vi talar om “svenskt”

När vi talar om Sverige i dag talar vi om alla som är här.Det spelar ingen roll om du är rakt nedstigande från Wasa, kom igår, inte kan ett ord svenska, är född här med rötter i tre generationer, har samiska föräldrar eller två utrikes födda föräldrar – om du är här nu, så är du en del av “vi”.

Vi sitter i samma livbåt. Om vi vill ha ett land, ett fungerande samhälle och ett rimligt tryggt framtidskontrakt, är det vi som lever här idag som måste bygga det. Ingen annan kommer att göra det åt oss.

För några decennier sen var vi ett rikt folkhem med massor av sociala försäkringar och en gemensam infrastruktur, neutrala sedan 200 år. Ledande inom innovation och fredsförhandling. Läget vi delar är nytt: Nato, upprustning, energikris, åldrande befolkning, arbetskraftsbrist, privatisering, ökade inkomstklyftor och integrationskonflikter. Allt detta kräver en ny karta – en uppdaterad självbild över vilka vi är, vad vi lever av och vilket ansvar vi har möjlighet att ta.

Naturresurserna: välfärd byggd på mark som redan var upptagen

Skog, vattenkraft och malm i norr beskrivs ofta som grunden för Sveriges modernisering och välfärd. Forskning och utredningar bekräftar att just dessa resurser var avgörande för industrialisering, elektrifiering och statsfinanser. Toppen. För vissa.

Merparten av vattenkraften – runt 80 procent – ligger på traditionella samiska marker. Den byggdes ut under 1900-talets första hälft utan att samernas rätt till land och vatten erkändes eller kompenserades på ett sätt som vi i dag skulle kalla rimligt.

Staten drog älvar i rör, dämde dalar, avverkade skogar och öppnade gruvor i Sápmi, medan samma stat definierade hur mycket samisk närvaro som skulle tolereras. Tvångsförflyttningar, internatskolor, rasbiologiska kartläggningar och beskuren markrätt.

En del av välståndet vilar på naturtillgångar som tagits i anspråk på ett sätt som fortfarande kostar: juridiskt, ekologiskt och kulturellt. Det kan vara dags att ge reellt utrymme för våra urfolk och bygga ett långsiktigt samarbete.

Malmen och kriget: neutralitet med leveransvillkor

Under andra världskriget var Sverige neutralt. Järnmalmen var inte neutral.Strax före krigsutbrottet importerade Tyskland omkring 22 miljoner ton järnmalm per år. Av detta stod Sverige för cirka 9 miljoner ton, runt 40 procent.

Under krigsåren fortsatte exporten. Sverige levererade i storleksordningen 10 miljoner ton malm per år till Tyskland, vilket motsvarade ungefär 14 procent av vår totala export. Malmen höll hög kvalitet och var särskilt eftertraktad. Historiker beskriver den som en av de mest betydelsefulla externa källorna till tysk krigsproduktion.

Besluten fattades under ett reellt hot om ockupation. Men de var ändå beslut. När vi talar om Sverige som landet som “ställde sig utanför kriget” bör vi kunna hålla två fakta samtidigt: vi tog emot flyktingar, förhandlade, balanserade – och vi fortsatte leverera strategiska råvaror som höll en krigsmaskin igång längre.

I dag är vi inte neutrala. Vi har bytt neutralitet mot selektiv allians. Möjligen med kärnvapen. Är du med på det beslutet?

Exportlandet: teknik, vård – och vapen

Sverige är stolt exportland. Skog, stål, fordon, läkemedel, musik, spel, teknik. Och krigsmateriel.Sett till befolkningens storlek har Sverige under 2000-talet tillhört världens större vapenexportörer per capita. Svenska system och delkomponenter finns i arsenaler runt om i världen, från demokratier till auktoritära regimer.

Exporten följer lagar och tillstånd. Den är politiskt beslutad. Den ger jobb, skatteintäkter och industrikompetens. Den innebär också att “svensk teknik” i praktiken ingår i andra länders våldskapacitet.

När vi säger att “Sverige lever på export” är det sunt att säga hela raden: skog, stål, medicinteknik, IT, kultur – och vapen. Det är rätt omfattande affärer bakom våra försvarsallianser.

Demografin: vår arbetskraft bärs redan av invandring

Under samma period som vi diskuterat “invandringskostnader” har Sverige genomgått en tyst men konkret demografisk förändring.

I dag är ungefär 20 procent av befolkningen född utomlands. Tar man med svenskfödda med två utrikes födda föräldrar har cirka en tredjedel av befolkningen utländsk bakgrund.Utan immigration hade Sveriges arbetsföra befolkning minskat betydligt. Riksbankens egen analys pekar på att arbetskraften hade varit klart svagare, och att flera branscher då hade fått mycket större problem: vård, äldreomsorg, hotell, restaurang, transport.

SKR har varnat för att kommuner och regioner står inför omfattande arbetskraftsbrist, särskilt i äldreomsorg och vård. I en aktuell genomgång uppskattas att hela ökningen av antalet personer i arbetsför ålder framöver kommer från utrikes födda. Redan i dag är runt 22 procent av kommun- och regionsanställda födda utomlands, med stora andelar inom vård, omsorg och service.

När vi pratar om “behov av invandring” är det alltså inte en abstrakt framtidsfråga. En avgörande del av den arbetskraft som ska bära vårt välfärdssystem de kommande decennierna är invandrad. Låt oss kroka arm om vi vill behålla välfärden.

Integration: kostnader, förluster och missräknat kapital

Att ta emot människor kostar. Mottagande, etableringsstöd, SFI, bostäder, utbildningsinsatser. Om människor inte kommer i arbete, eller fastnar i långvarigt utanförskap, blir kostnaderna stora, mänskligt och ekonomiskt. Det bildas parallella samhällen som splittrar landet.Forskning och myndighetsrapporter pekar på tre tydliga mönster:

• Arbetsmarknadsutfall för utrikes födda ligger efter inrikes födda, särskilt för lågutbildade och för dem som kommit som flyktingar.
• Överutbildning är vanlig: över 30 procent av högutbildade utrikes födda i Sverige arbetar i jobb under sin formella kompetens, jämfört med drygt 10 procent bland inrikes födda.
• En betydande andel av utrikes födda upplever sig inte integrerade, trots många år i landet.

Det här är inte bara kostnader. Det är förlust av möjlig avkastning. Vi som anser oss integrerade, oavsett bakgrund, har tillåtit ett system där vi betalar för mottagande och sedan inte förmår använda hela potentialen hos dem vi har tagit emot.

När vi diskuterar integration fastnar debatten ofta i två ofullständiga bilder: antingen som ren budgetpost eller som ren moralfråga. I verkligheten är det ett ansvarspaket. Sverige har valt att ta emot människor i nöd; nu har vi ansvar att se till att systemet gör två saker samtidigt: skyddar grundläggande trygghet och maximerar faktisk delaktighet.

En uppdaterad berättelse om Sverige nu

Det här är inte en fråga om vem som är “mest svensk” eller vems historia som är renast. Same, inflyttad, andrageneration, adopterad, den som kallar sig “ursvensk” – vi sitter i samma båt. Sverige.Vi har ett välstånd som delvis byggts med naturtillgångar på urfolks mark, med malm som gick till andras krig och med arbetskraft som vi först tog emot och sedan inte integrerade fullt ut. Vi har samtidigt resurser, kunskap och tid att göra nästa kapitel långsiktigt sundare.

En uppdaterad svensk berättelse börjar inte med flaggor, sånger och värderingslistor, utan med bokföring: vad vi lever av, vad det kostar och vad vi vill skapa framåt. Vi behöver uppdatera självbilden, ta ansvar för siffrorna och börja bygga där vi står.Det kan vara dags att sluta fjutta med höger–vänster som om det vore huvudfrågan. Partipolitik är något vi har råd att käbbla om när grundplattan är stabil: fungerande demokrati, strukturerad säkerhet och skattepengar som går att fördela. Det händer inte av sig själv.

Det kanske bara är jag som menar att läget är allvarligt. Men lek med tanken: hur vill du att Sverige ser ut om 15–20 år. Vilken välfärd, vilken trygghet, vilken nivå av sammanhållning hoppas du fortfarande ska finnas kvar.

Jag är nyfiken på vad detta innebär i det kommande valet för dig. Om vi har en dialog och möjliga folkvalda som är på den här nivån - kommentera gärna.