Psykologisk Budget

Psykisk ohälsa kostar fem gånger mer än budgetunderskottet – vi gjuter olja på vågorna med skattefinansierade piller som saknar vetenskapligt stöd och som både hjälper och stjälper.

Scrolla vidare om det här inte rör dig, eller någon du känner. Blir du upprörd finns det piller för det.

Sveriges budgetunderskott beräknas till 55 miljarder kronor i år. Det är en siffra som väcker oro och krav på nedskärningar i välfärden. Men vad händer när vi ställer den siffran bredvid en annan, tystare kris?

Enligt Hjärnfonden kostar hjärnans sjukdomar det svenska samhället 295 miljarder kronor – varje år. Av dessa utgör psykisk ohälsa, såsom depression, ångest, utmattning och ADHD, en stor del. Denna tysta epidemi kostar alltså mer än fem gånger vårt budgetunderskott. Ändå behandlas den som en individuell svaghet, inte som ett strukturellt systemfel.

Den huvudsakliga behandlingen vi erbjuder? Piller.

Piller utan bevisad långtidseffekt

Antidepressiva läkemedel skrivs nu ut till över en miljon svenskar – nästan var tionde invånare. Samtidigt ökar förskrivningen av ADHD-läkemedel i alla åldersgrupper, inte minst bland kvinnor. Region Stockholm lade 2023 över 175 miljoner kronor enbart på antidepressiva, och kostnaderna för ADHD-läkemedel förväntas passera 1,5 miljarder kronor nationellt inom två år.

Man kunde tro att detta skulle spegla ett lyckat behandlingssvar. Att vi ser färre sjukskrivningar, kortare vårdtider, ökad återgång i arbete.

Men vi ser motsatsen.

Och, jag känner personligen ett flertal vars liv räddats med dessa läkemedel. Det betyder inte att de är “fel” eller “rätt”. Det betyder att det verkar finnas en stor personlig variation och slumpfaktor att beskåda i ljuset av den övergripande konstanta ökningen av symptom.

Kriminell vård

Om du ger någon ett piller de behöver varje dag för att stå ut med livet – ett piller som inte botar, men som blir svårt eller farligt att sluta med – vad kallas det:

I den kriminella världen kallas det affärsgrundat beroendeskapande.

Skillnaden är att syftet i det ena fallet är ekonomisk vinst utan ansvar. I det andra – borde det vara något annat.

Det betyder inte att läkemedel saknar plats. Jag känner som jag nämnde tidigare flera vars liv räddats. För vissa fungerar det. För andra inte alls. Men när det som erbjuds som hjälp också blir ett långsiktigt beroende – då måste vi våga fråga: vad är det egentligen vi behandlar.

Symptomen är verkliga – frågan är vad vi gör med dem

De symptom som ligger till grund för diagnoser som ”depression” och ”ADHD” är verkliga – ofta smärtsamma och för vissa ett hinder så stort att självmord kan finnas på radarn. Jag förminskar inte symptomen. Jag ifrågasätter diagnosen, och den påföljande behandlingen.

Kan det vara så enkelt – eller så svårt – att denna pandemi av psykiskt lidande speglar ett samhälle som inte är sunt – och att det är samhället vi behöver åtgärda – inte symptomsdämpa gruvans kanariefåglar.

Ökade läkemedelskostnader – ökande ohälsa

Kostnaderna för psykisk ohälsa ökar, sjukskrivningarna för utmattning och smärtdiagnoser förlängs, och fler unga än någonsin behandlas farmakologiskt för tillstånd som saknar säker biomedicinsk grund.

För varken ADHD eller depression finns idag entydiga biologiska markörer. Diagnoserna baseras på beteendebeskrivningar och symtomkriterier. Ändå behandlas de ofta som om de vore definierade kemiska bristsjukdomar.

Serotoninhypotesen – grunden för många antidepressiva behandlingar – är en teori från 1960-talet som aldrig har bevisats. Många forskare beskriver den nu som överspelad. Och ADHD-diagnosen, som ofta försvaras med hänvisning till “dopaminobalanser”, saknar fortfarande entydiga stöd i hjärnforskningen.

Så varför ökar förskrivningen? Varför är det så lätt att få läkemedel – och så svårt att få tid, stöd, samtal och sammanhang?

Det vi kallar behandling är ofta en fördröjning av lösning

För varje individ som fastnar i långvarig sjukskrivning på grund av bristande utredning, felmedicinering eller utebliven förståelse, förlorar samhället uppemot 1,3 miljoner kronor per år. Det inkluderar utebliven skatt, sjukpenning, vårdkostnader och sociala insatser.

De flesta drabbade är kvinnor, många utan marginaler. Människor som söker hjälp – och får recept.

Men få utvärderar: hjälper det?

Om medicineringen verkligen fungerade borde inte förskrivningen minska över tid? Borde vi inte se kortare vårdtider, minskad psykisk ohälsa, lägre kostnader?

I stället ser vi exponentiell ökning. Fler piller. Fler diagnoser. Fler sjukskrivningar.

Vi sparar i det lilla – och förlorar i det stora

I vissa regioner ges under fem minuters samtalstid vid psykisk ohälsa. Det motsvarar mindre än 20 kronor i direkt vårdtid – medan sjukskrivningen som följer ofta kostar över 100 000 kronor i månaden.

Vi jagar ögonblickseffektivitet – och betalar med långsiktigt lidande.

Dags för ett paradigmskifte

Detta är inte en kamp mot medicin – det är en vädjan om att återföra vården till sitt syfte: att förstå och hela människor.

Det vi ser är inte bara en medicinsk fråga, utan en epistemologisk kris. Vi behandlar det okända som om det vore känt. Vi förskriver kemiska lösningar på sociala, existentiella och relationella problem.

Vi har en vård som ofta diagnostiserar det komplexa som om det vore simpelt, och behandlar det osäkra som om det vore säkert.

Det är inte bara ett kunskapsproblem. Det är en förlust av visdom.

Det behövs inte mer kemikalier. Det behövs mer kontakt. Mer mänsklig tid, fler samverkande perspektiv, ökad förståelse för hur trauma, stress, livsvillkor och kropp samverkar.

Om vi inte har råd att tänka nytt, kanske vi inte kommer ha råd att låta bli

Vi talar om att effektivisera. Men när effektivitet betyder mindre tid, färre möten och fler recept – är det då vården vi förbättrar, eller bara budgeten vi blundar inför?

Om psykisk ohälsa kostar mer än hela vårt ekonomiska underskott – varför behandlar vi den som en biokemisk bisak.

Kanske är det dags att fråga inte bara vad vi ska spara – utan vad vi kan behöva förstå.

Dela gärna om du tror någon mer kan behöva förstå.