Tryggt Sverige i Praktiken

Två spår leder mot samma insikt: det är inte de sjuka, arbetslösa, invandrarna eller barnen i förorten som kostar vårt samhälle mest.

Det är vår oförmåga att bygga tillit, förebygga och fördela långsiktigt. Det är vår brist på ansvar – både för varandra och för framtiden. Systemet Sverige är förlegat, naivt och behöver byggas om.

Tänk dig att du är ett barn i en svensk förort, med ensamstående mamma som har ekonomisk stress, en skola som saknar tid och resurser, en bostad där ljudnivån tränger bort koncentrationen och omgiven av detsamma. 

Du står varje dag vid ett vägskäl – inte mellan gott och ont, utan mellan att bli sedd eller inte.

Få en chans eller inte. Få tillgång till trygghet, rytm och mening – eller halka in i marginalerna. En eloge till dessa ensamstående eller i par kämpande föräldrar.

Du kämpar i en motvind som inte behövs. Vad kostar det Sverige, dig och mig, att låta ett enda barn hamna snett:

Enligt Skolverket, FOI och Riksrevisionen är priset högt:

– Ett enda skolavhopp kostar samhället i snitt 12 miljoner kronor i uteblivna skatteintäkter, ökad vård, bidrag och sänkt livskvalitet.

– En livsbana i kriminalitet kan kosta upp till 75 miljoner kronor.

– En enda gängskjutning: runt 100 miljoner kronor i samlad skada – sjukvård, rättsprocesser, oro, förlorad framtid. En. 

Att i tid erbjuda ett barn riktat stöd via skola, kultur, mentorer och närvarande vuxna kostar en bråkdel. Det är inte välgörenhet. Det är samhällsbygge. Ditt och mitt samhälle. 

Spår två: Tillit och värdighet istället för kontroll 

Parallellt med dessa 140.000 barn (ja, de som är mest utsatta har uppskattats till detta) lever hundratusentals vuxna i konstant kamp med Försäkringskassan, socialtjänsten och en ständigt ifrågasatt arbetsförmåga. 

Vi lägger över 25 miljarder kronor per år bara på att administrera vår brist på tillit: Krav, kontroller, intyg, överklaganden.

Läkarbesök bokas inte för vård, utan för intyg. Socialtjänsten hinner inte stötta,bara pröva och avslå.

Måste det vara så?

Sist jag kollade verkar vi ha ett liv var, och när vi föds föds vi in i en tid och en struktur andra har skapat innan oss.

Om vi vill något annat så är det upp till oss.

Ett konkret förslag är en grundlön för alla medborgare. En riktad bastrygghet för dem som för ögonblicket står utanför arbetsmarknaden: långtidssjuka, utsatta, unga i limbo. En grundplåt, villkorslös, som ersätter bidragskarusellen med stigmatisering och Kafkaliknande administration. 

Kostnad för detta, och tro mig jag vet att jag inte är en civil ekonom så siffrorna kan säkert trimmas, men låt oss utgå ifrån att jag kan ha rätt: cirka 54 miljarder kronor per år för 500 000 personer à 9 000 kr/mån.

Detta skulle kunna ge en besparing på cirka 20 miljarder kronor i administration, och ytterligare tiotals miljarder i minskad psykisk ohälsa, rättsärenden, vårdbehov och utslagning.

Vad du och jag, och våra nära och kära kan vinna

• Kortare vårdköer, när färre brakar samman i stress och fattigdom. Ja, fattigdom. 
• Kanske en akut där du träffar en läkare inom 60 minuter, som i Tyskland.
• Tryggare skolor, där lärare undervisar, inte släcker bränder.
• Färre brott, fler vägar ut ur marginalen.
• Friskare arbetsliv, där människor orkar byta bana utan att falla.
• En renoverad tillit, inte bara mellan individ och system utan mellan oss som delar detta land. Denna livstid. Och nästa.

Ansvar, inte bara resurser

I ett system där människor får trygghet genom tillit, måste det självklart finnas ansvar på alla nivåer.

Det är inte rimligt att individer kan ställas inför domstol för småfel, medan högre tjänstemän, politiker eller myndighetschefer inte kan hållas juridiskt ansvariga, även när deras beslut får förödande konsekvenser.

Vi behöver återinföra ett tjänstemannaansvar med reell verkan, som ett uttryck för moralisk symmetri: den som styr, påverkar och fördelar måste kunna stå till svars.

Inte bara vår kris

När kriget kommer till andra länder ställer vi snabbt frågan: hur mycket vill vi hjälpa, hur mycket kostar det oss...

Motfrågan är lika viktig:

Vad vill vi att andra gör för oss, om det är vi som drabbas nästa gång.

Sverige har varit förskonat. Men vi är inte immuna. Klimat, ekonomi, geopolitik, allt pekar mot ökande global instabilitet.

Vi är en del av detta globala, om än avlägsen. 

Naturfolk världen över har en enkel princip:

“Vi hjälper andra, för vi vet att vi en dag själva kommer behöva hjälp.”

Det är inte sentimentalism. Det är evolutionär överlevnadsvisdom. Humanmoral.

Om vi släpper individualismen och återupptäcker ett kollektivt ansvar i vardag och i kris, då bygger vi inte bara trygghet, utan resiliens. Ett samhälle som inte faller ihop när det blåser, utan reser sig, tillsammans. Oavsett bakgrund.

Folkhem 2.0 – utan nostalgi!

Vi skall inte återskapa 1950-talets Sverige, det är en annan värld nu. Men vi kanske kan inspireras av principerna:

• Grundtrygghet utan förnedring
• Skola för samhörighet, inte konkurrens
• Vård utifrån behov, inte mätbarhet
• Ett samhällskontrakt med plikt och rätt
• Ekonomi med solidarisk fördelning
• Myndighetsutövande med personligt ansvar

Detär den billigaste långsiktiga lösningen jag kan se.

Ser du någon bättre? 

P.S. om du vill vara en del i den här dialogen får du gärna kommentera med eller mot, det betyder väldigt mycket om du delar inlägget så dina vänner kan ta del det går att prenumerera gratis på personligtansvar.Nu