Utan ansvar - stannar Sverige!

Sedan 1976 finns inte längre något juridiskt tjänstemannaansvar i Sverige. Det var en reform med goda intentioner, och med kostnader vi fortfarande inte kan överblicka.

När offentlig makt kan utövas utan personligt ansvar, slutar samhället att vara trovärdigt. Tilliten urholkas.

Du kanske minns Transportstyrelsens IT-skandal: ett beslut som gav obehöriga tillgång till skyddsklassad data.

Statsråd fick avgå. Presskonferenser hölls. System brast. Vem bär ansvaret? Ingen i praktiken.

Det är inte en engångsföreteelse.Beslut med djupgående konsekvenser fattas dagligen i svensk förvaltning utan att någon är juridiskt eller praktiskt ansvarig om det går fel.

Det är en ansvarsbrist.

1976

Den 1 januari 1976 avskaffade Olof Palmes regering det formella ämbetsansvaret.

Särskilt straffansvar för offentliga tjänstemän upphörde.

Man ville modernisera förvaltningen, stärka rättssäkerheten, och undvika att enstaka tjänstemän blev syndabockar i komplexa ärenden där fler borde bära det.

Allvarliga händelser skulle hanteras under allmän brottslagstiftning.

Tjänstefel kunde fortfarande prövas – men bara vid grovt uppsåt eller grov oaktsamhet.Resultatet verkar vara ett system där fel kan begås, utan att något händer. Där ansvar inte kan utkrävas. 

Ett system där tillit förväntas utan ansvar 

I Sverige verkar vi gilla tydliga regler. System ska fungera. Men ett system har ingen moral och kan inte stå tills svars. Ett system bär inget personligt ansvar.

När vi utbildar i “rättssäkerhet” utan att tala om rättvisa, när vi kräver “etik” men aldrig ansvarsutkrävande, då blir moral en riktlinje.

Vad vi kan göra

Vi behöver ett samhälle där ansvar kan prövas.

Ett ansvarsinstitut, med tydligt uppdrag att utreda grov försummelse i offentlig tjänst, för att klargöra ansvarsfrågor. 

Det måste finnas en professionell nivå där allvarliga fel kan leda till  påföljd, till exempel varning, avstängning eller omplacering. Personligt ansvar. 

Vi behöver spårbarhet. En översikt, öppen för allmänheten, där ansvariga beslutsfattare i offentlig tjänst – statligt, kommunalt och regionalt – är enkla att hitta med namn, funktion, kompetens och beslut. För att återkopplingen skall vara trovärdig. 

Vi behöver bättre träning i etik. Konkreta, återkommande, scenariobaserade övningar där verkliga dilemman prövas om tystnad, lojalitet, och oro för repressalier. Etik är något man övar i förväg för att kunna tillämpa i stundens hetta.

I dag måste du vara jurist, visselblåsare eller journalist för att få något granskat. Vi behöver ge medborgare rätt att pröva. 

Det skall räcka att du är drabbad. Du skall kunna begära en prövning och få ett skriftligt svar, även om det inte leder till dom. 

Vi behöver också skydda dem som vågar säga ifrån. Det räcker inte med visselblåsarlagstiftning på papper. Den måste kunna användas i praktiken.

Interna, anonyma larm om missförhållanden ska inte kunna tystas,  de ska tvinga fram ett sakligt svar.

Vi behöver definiera "tjänstefelsbrott" för att göra det möjligt att lagföra upprepad likgiltighet inför konsekvenser. Den som inte tar ansvar, ska kunna prövas.

Det handlar om tillit

Tillit är ett förtroende. Det byggs upp när människor ser att den som har makt också bär ansvar.

I dag vet många att beslut som drabbar en medborgares liv orättvist, kan försvinna in i anonymiteten.

Det är inte rättssäkert. Det är tandlöst. Ovärdigt. 

Slutord: Lojalitet som betyder något

Ansvar är inte farligt. Avsaknad av ansvar kan vara farligt.

Det vore märkligt om någon ser ansvar som ett hot mot rättvisa och moralisk trovärdighet i offentlig sektor. 

Det är kärnan i varje enskild människas ansvar mot sig själv, och sitt samhälle. 

Om du har ett bättre förslag, håller mot eller med, kommentera gärna och dela vidare. 

P.S. Om du är störd eller berörd och beredd att tänka fler tankar om vilket land vi kan skapa tillsammans, får du gärna kommentera och prenumerera. Du väljer.