Vad fan är medborgarskap?

Vi pratar om språkkrav och utvisningar som om tillhörighet vore ett medlemskap på prov eller en hockeymatch.

Om krisen kommer, fundera på vem du vill ha bredvid dig, varför, och vem du vill vara.

Den här texten handlar inte om svenskhet. Den handlar om lojalitet, ansvar och vem du vill ha vid din sida om det smäller.

“Det sanna måttet på ett samhälle kan hittas i hur det behandlar sina svagaste och mest sårbara medlemmar.”

— attribuerat till flera, ofta felaktigt till Gandhi. Still a good point. Jag brukar säga “du kan mäta ett samhälle i hur det behandlar barn, äldre, hundar och flyktingar.”

Historien visar att lojalitet inte kan köpas eller ärvas, den uppstår i gemenskap och delade motgångar.

Försvarsvilja börjar inte i en flagga, utan i relationen till den som står bredvid.

Inte i vad du kallar dig, utan i vad du känner dig ansvarig för.

I Ukraina strider människor av många skäl. Människor från fattiga länder ansluter och strider för pengar men det som håller dem kvar blir ofta ett band till dem de kämpar bredvid.

En ömsesidig närvaro som växer när man delar rädsla, hunger, vanmakt.

Det blir deras. Inte alltid landet. Men situationen. Människorna. Platsen de hållit.

Det förändrar något

Det finns en lista över vilka svenskar skulle vilja ta en öl med. Fråga vilka du vill ha i din livbåt om vi måste söka nåd i Balkanländerna, som de gjorde hos oss, och vi skickade tillbaka.

Vi vet inte om det någonsin blir krig i Sverige.

Det kan bli sämre tider, fundera på vem du vill ha bredvid dig, varför, och vem du vill vara.

I media bubblar en indignerad polarisering om språkkrav, utvisningar och “hårdare tag” som om medborgarskap vore en idrott eller privatskola.

Om du har upplevt hur människor förändras i kris, visar sitt sanna jag, så vet du att det inte fungerar så.

Att kunna språket i landet man bor i är rimligt.

Särskilt om man arbetar i äldreomsorgen, skolan, vården. För att förstå subtila kulturella rädslor och koder. Lyssna. Bära och bli buren.

På solkusten har svenskar bott i decennier utan att lära sig särskilt mycket spanska. De kallas sällan ett integrationsproblem. De anses inte utgöra en säkerhetsrisk.

Vi vet att språk förändras.

Det som var möjligt att säga för fem år sen känns idag främmande.

“N-ordet”, chokladbollar, krockar i jargong. Det kan kännas överdrivet ibland men det som börjar som skämt sätter en riktning.

Rwanda vet

Där användes “kackerlackor” i radio i åratal innan det blev till macheter i händerna på grannar.

Invandrare. Utlänning. Svensk. Vad räknas – platsen du föddes på, eller vad du bidrar med?

Jag kom hit när jag var 12, född utomlands av svenska föräldrar. Jag kallar mig hemvandrare.

Drottningen är född i Tyskland. Många barn är födda här, men kallas ändå andra eller tredje generationen. Zlatan.

Kan man “förbruka” sitt “medborgarskap”?

Det kallas “cherry-picking” när man vill ha de regler som gynnar en oavsett om det är rätt.

Vad säger vi om den som skapat ett bolag som blåst staten, gått i konkurs, bränt ut tusentals och lämnat andra att städa upp.

Vad säger vi om politiker som beslutat om slopade straffrabatter utan att kunna förstå att det redan lett till att våra barn värvas in i våld vid 12 års ålder. Även barn i 52:a generationen. Då vi själva tog Sverige från samerna.

Vad säger vi om de som skriver avtal med främmande makt utan folkligt stöd och upplåter mark och lagrum till kärnvapen.

En nation är sina resurser. Sitt försvar. Sina gränser.

Men framför allt sin värdegrund. Sin kultur. Sin gemenskap. Sin självbild. Detta är “folket”.

Vi tror vi väljer mellan trygghet och generositet tills det handlar om vilka vi vill vara när det blir kris på riktigt.

Vi betalar redan pisslöner för att någon annan ska tvätta våra äldre, städa och bygga nya bostäder. Blir det samma när vi behöver kroka arm som nation inför någon framtida kris eller vill vi redan nu börja bygga något som håller.

Historien visar oss vägen

Finland visste att överlevnad krävde folklig beredskap, inte bara pengar.

Norge bar sitt motstånd under ockupationen genom social väv, inte legosoldater.

Rwanda bygger upp sig efter folkmordet genom struktur, medvetenhet och gemenskap genom att ställa krav på alla.

Vi har berättelser om mod.

Raoul Wallenberg var en av många svenskar som vägde människoliv högre än personlig risk.

Vi hade ordspråket En svensk tiger, med dubbel betydelse. Att inte sälja ut varandra till främmande makt, och att bita ihop tillsammans.

Ibland kräver en situation att kunna tala över åsiktsgränser och fördomar. Att stå kvar i medmänsklighet över språk och kultur. Att dela ansvar när det inte är bekvämt.

Det handlar inte om snällhet eller politik. Det handlar om hållbarhet, ideologi och konsekvens.

Det handlar om medborgarskap kring en plats vi delar ansvaret för, även när det blåser.

Vi har experter på överlevnad mitt ibland oss, som fött barn i flyktingläger och uppfostrat dem på bönor. Jag delar gärna livbåt med vilken som helst av dem jag träffat. Ödmjukheten av att ha mött sig själv i kris skriker sällan på straff och utvisning.

Om krisen kommer, fundera på vem du vill ha bredvid dig, varför, och vem du vill vara. Säg gärna en politiker du vill ha i din livbåt.

P.S. Om du tog dig hit utan att bli upprörd och är beredd att tänka fler tankar om vilket land vi kan skapa får du gärna prenumerera och kommentera på personligtansvar.nu. Du väljer.