Vad Får Samhället Kosta?

Det är populärt att tala om samhällskostnader. Vi jämför gärna siffror på människor – vad de “kostar” och “bidrar med”. Men alltför ofta blundar vi för helheten, för frågan bakom siffran: Vad är det som gör samhället dyrt? Och vem är det egentligen som kostar oss framtiden?

Låt oss titta på tre grupper: riksdagsledamöter, undersköterskor och flyktingar.

En riksdagsledamot kostar i snitt cirka 940 000 kronor per år i arvode. Den samlade direkta lönekostnaden för riksdagen blir därmed över 328 miljoner kronor årligen – exklusive pensioner, reseersättningar, inkomstgarantier och partistöd. Utan krav på tjänstemannaansvar, mätbara utvärderingar eller extern insyn. De flyter i en egen flod. En fil av grädde kan tyckas.

En undersköterska som blir utbränd kostar samhället 200 000–400 000 kronor per år, i sjukskrivning, vård och produktionsbortfall. Detta utöver det faktum att samhället samtidigt tappar en person som är nödvändig för vår gemensamma trygghet – och att det privata lidandet sprider sig till hela familjesystemet. Enligt Arbetsmiljöverket kostar arbetsrelaterad psykisk ohälsa samhället över 60 miljarder kronor varje år. Något du rimligtvis kan hitta motsvarigheten till i vissa företags vinster.

En flykting kostar inledningsvis upp till 190 000 kronor första året. Efter 5–7 år sjunker kostnaden till 25 000–95 000 kronor per år. Många bidrar då med cirka 48 000 kronor i årlig skatteintäkt. Dessutom är det ofta dessa människor som tar hand om våra gamla, städar, levererar mat, bygger våra bostäder och håller vår infrastruktur levande.

Men här kommer den verkliga frågan: varför talar vi så sällan om de kostnader som skapas helt lagligt – om de företag som har som strategi att optimera sin vinst på människors ohälsa?

Sanningen är att många av våra största samhällskostnader inte uppstår när människor bryter mot lagen – utan när de följer den. I system som gör dem utbytbara, utmattade och till slut utslagna.

Det är helt lagligt att driva ett företag där anställda inte hinner gå på toaletten. Där bemanningen är så låg att vårdpersonal bryts ner långsamt men säkert. Där det är billigare att byta ut en sjuk än att förebygga ohälsa. Det är lagligt – men det är inte hållbart.

Företag som systematiskt producerar ohälsa borde synas i statens balansräkning. Men i dagens retorik är det inte deras ansvar vi diskuterar. Det är flyktingens närvaro, den ensamståendes sjukintyg eller den utmattades påstådda ovilja.

Problemet är ett system som externaliserar sina verkliga kostnader:

– Företaget vinner.
– Människan brinner.
– Samhället betalar.

När vi sedan jämför vad olika grupper “kostar” – men glömmer att räkna vad som kostar dem – då har vi förlorat både riktning och kompass.

Det är inte flyktingen, den sjukskrivne eller ens den ensamstående mamman som håller på att slita isär samhället. Det är ett system där det blivit billigare att förbruka människor än att förebygga lidande.

Peka nu inte finger på vissa företag eller politiker, det är inte vad detta handlar om. De är där för att systemet tillåter det. Samhället är ett system vi tillåter genom att vara engegarade medborgare som ställer realistiska krav. Eller inte.

VAD ÄR REALISTISKT?

Vi kanske behöver sluta använda ideologiska etiketter som ursäkter för att inte agera. Det här handlar inte om socialism, liberalism, nationalism eller något annat -ism. Det handlar om något mycket enklare – och samtidigt mycket svårare:

Att ta ansvar för verkligheten.
Verkligheten där människor inte orkar mer.

Där vissa får för mycket utan att bidra – och andra brinner upp medan de försöker hålla samhället vid liv.

Jag föreslår ett nytt begrepp: Hållbar Human Realism.
Något alla partier borde överväga en grunddos av.

Ett sätt att se ett samhälle där:

– människor inte är slitdelar
– man accepterar att kostnad och värde inte alltid syns i ett bokslut
– ser strukturer och konsekvenser snarare än vinster och syndabockar

Vi behöver politik som börjar räkna på riktigt – inte bara i pengar, utan i människoliv, återhämtning, framtidsförmåga och samhällsresiliens.

Det är inte radikalt. Det är realistiskt.

Och kanske är det just det som kräver mod nu: att våga vara mänskligt realistisk.

Vi kan bara få den politik, de samhällsprioriteringar och de politiker vi behöver för att genomdriva dem, när vi själva har sett helheten och värderat våra möjligheter och behov.

Vi har, liksom många andra länder för ögonblicket, de beslutsfattare vi har tillåtit klättra till maktens beslutsplatser medan vi varit upptagna av annat i välfärden vi ärvde.

Det är ett känt mönster i fredstida demokratier. Platon beskrev det för tvåtusen år sedan i Republiken.

Frågan är inte om vi kan vakna. Frågan är hur mycket mer det kan kosta oss om vi inte gör det.